Dagens Nyheter – 13 december 1869, sida 1

förklaringar. Efter en stunds funderande blixtrade det till i Amelies ögon. Ah! utropade hon, hvad jag är tanklös! Jag bär mig åt som råttan i osten, hvilken sjelf satt i öfverflöd, men icke kunde hitta på något sätt att skrapa ut några smulor till sina hungrande kamrater. Jag är en tanklös varelse — har jag icke dyrbarheter af alla slag — juveler! Ett armband mindre hjelper Persons för ögonblicket. En brosch mindre nästa gång . . . kommer dag kommer råd . . . Utan vidare betänkande ringde Amelie på Sofi, och denna fick i uppdrag att hos juveleraren föryttra ett dyrbart armband. Detta mötte dock sina svårigheter, och Amelie fick nog erfara att vilja ej är detsamma som kunna, men det lyckades dock slutligen och penningar sändes unga Person och lifvet gick sin jemna gång och ingen utom den pålitliga Sofi anade att Amelie hade några hemligheter. Vid denna tid ville händelsen att hans majestät konungen hedrade Göteborg med ett besök på resa till Norge, och att de goda göteborgarne pligtskyldigast skulle fira landsfadrens ankomst med bal å börsen, och naturligtvis skulle den blifva utomordentligt lysande. Herrarne höllo rådplägningar. Damerna höllo rådplägningar. Eleganta ekipager rullade om hvarandra på gatorna. Priserna stego och klädsömmerskorna voro öfverWILHELM WILNER. 87.