Dagens Nyheter – 11 december 1869, sida 2

det hade hon nog så småningom kommit underfund med; men en verklig nedrighet hade hon dock nästan ansett otrolig af en så kallad bildad person och aldrig misstänkt såsom en möjlighet hos sin mar, och nu — nu stod hon öfverbevisad om en så förfärlig sanning. Hur borde hon handla? Bjöd henne icke pligten, att uppmana Leiler att godtgöra det som han brutit? — Jo visst hade det varit det naturliga, men den lilla menniskokännedom,; hon förvärfvat, sade henne genast, att detta endast skulle leda till skakande uppträden och de stackars Persons ändock förblifva ohjelpta. Nej, det var klokare att i tysthet försöka lindra det som kunde lindras — detta var bättre och äfven lättare, och det var ju att samla glödande kol på den brottsliges hufvud... Ja, Amelie lugnade sig slutligen med den föresatsen att tyst ersätta, hvad hennes man brutit, men sista skymten af tillgifvenhet för denne man var nu utslocknad i hennes hjerta. Med bleka kinder och af en sömnlös natt och själsqval matta ögon, kastade sig Amelie dagen derpå med feberaktig ifveri förströelsernas hvirtvel. Hon gjorde visiter hela förmiddagen, dinerade en famille med sin väninna friherrinnan X, och for på supå till grefvinnan Y. och sände i förbifarten en flicka från gatan upp till Persons med ett stort paket,innehållande behöfligt sänglinne och filtar, jemte en korg med matvaror och