Dagens Nyheter – 11 december 1869, sida 2

— Z40 — Med ansträngning af alla sina krafter uppnådde Amelie vagnen. — Kors, min lilla jungfru Sofi, hvad hon låter en stackare vänta, sade kusken i det han öppnade vagnsdörren, nu lär jag väl få mina fiskar varma af grosshandlarns högra hand, jag menar den örontasslaren Johnson, ifall han kommit hem för att säga till om hemtning från konserten kantänka. Jojo lilla jungfrun, som så ställer en syndare i knipa; men hvad tål man inte för en fager tärna . . . Se så, lilla jungfrun, jag kör hem i ett blinkande, det ska hon få si — klatsch! Husch, hvad det går! Och nu bar det af, och till lycka för Amelie var Johnson icke kommen för att hemta vagnen, hon kunde gåledes utan risk att blifva igenkänd hoppa ur och komma uppför trappan till sin sängkammare, utan att hafva mött någon. — Min Gud, hvad frun är blek! utropade Sofi, helt häpen vid sin matmors åsyp. — Har något ledsamt händt? — Nej, ingenting. Hjelp mig fort af med kläderna, jag är trött, — Spådde hon bra, den der menniskan? — Spådde? -— Amelie hade glömt sitt föregifna ärende ... . — Jag hoppas hon spådde frun en oafbruten lycka och glädje? — Hon talade sanningens språk,