Dagens Nyheter – 11 december 1869, sida 1

-mne snnnnn bord; på rummets dyrbara möblering; på de tjocka sidengardiner, som omgåfvo hennes säng, och hon satte händerna för ögonen för att slippa se dessa välkända föremål, som förr skänkt henne någon fröjd. Stackars Amelie! Allt hade i ett ögonblick förlorat sin glans, hon såg der bakom endast nöden, eländet, olyckan. — Detta glitter är stulet . . . sade hon till sig sjelf. Detta öfverflöd är utpressadt med suckar och tårar. Min Gud! Min Gud! Hvad skall jag göra? Om jag också kunde från detta ögonblick afsäga mig all denna glans, så skulle det icke göra det gjorda ogjordt, icke återköpa de förflutna åren — år förflutna i sorg och försakelse, i nöd, i den gräsligaste nöd. Och denne Leiler, som så tanklöst, så hejdlöst offrat på sina nöjen, sin fåfänga, under det att hans offer sucka i elände! . . . Åh, det är förfärligt! Hur afskyvärdt . . . och vid honom är jag fastkedjad för lifvet . , . det är outhärdeligt! — Outhärdeligt! Amelie öfverlemnade sig med sin naturs hela häftighet åt en förtviflan, som så naturligt intog hennes rena, för allt lågt och uselt fasande sinne. Hon kunde icke finna någon. ursäkt eller något mildrande i de rysliga fakta, som händelsen lagt inför hennes ögon. Att menniskorna ej voro så goda och af en så omutlig redlighet, som Amelies barnafromma sinne färeställt sig,