Dagens Nyheter – 11 december 1869, sida 1

RR Amelie spratt till, hennes uppmärkeamhet fördubblades. — Ja, nu kan jag inte tala längre, utbrast berätterskan med gnistrande Ögon, så fort jag nämner detta namn, rusar blodet åt hufvudet på mig, men hvad fattas er? — Jag fryser . . . Fortsätt er berättelse, men gör det kort, ty jag måste hem. — Jojo, då man tjenar, får man passa på sin tid; — således, kort och godt, det var på den der grosshandlarens föranstaltande som Person blef anklagad för lurendrejeriet — ja, för detta och ett annat som kom i dagen, Gud vet huru, och Person blef dömd och följaktligen ruinerad . . . Rättvisa fiones ej och falska vittnen är det en småsak att skaffa för den som vill betala bra . .. Jag hade sagt Person, att han aldrig skulle hafva att göra med den der Leiler, som var en dålig menniska på många Sätt, fast han vet att ställa sig inför verlden; men Person, som alla karlar, trodde sig bäst sjelf och försäkrade att Leiler var den hederligaste och frikostigaste menniska under solen... Jo, han fick erfara det, arme man! Leiler aktade icke för rof att skandalisera honom på tusende sätt för tt klarera sig sjelf, och vi fingo gå från ut hvad vi egde. Person blef liksom vurnig och kunde ingenting företaga sig. Jag och min flicka sökte uppehålla hushållet ned handarbete, men det förslog föga och WILHELM WILNER, 31.