Dagens Nyheter – 10 december 1869, sida 2

ES 7 (an bo, mig, som alltid sade att den der ville arbeta han behöfde ej råka inöd . . . Men si, jag trodde dep tiden på andra menniskors heder och rättvisa . . . Jag bedrog mig! I hela verlden fanns icke mer än en hederlig menniska, och det var min egen man, derför blef han utarmad, vanärad och bespottad — men — men jag skall hämnas — min son skall hämnas på den bof, som så djupt förorättat oss. — Arma! Ni måste hafva lidit mycket för att kunnat blifva så bitter, men sök att slå dessa hämäfulla tankar ifrån er! Det är så ljuft att kunna förlåta. — Ha, ha, ha! Tala icke om att förlåta. Det hörs att hi ännu icke anar hur hjertlöst grymma menniskorna kunna vara . . Ni kanske tror på dygd, heder och samvete? Men jag skall säga er, att sådant är till det mesta tomma fraser; som slösas med bland så kalladt öättre folk; men ni, som tjenar i ett rikt hus, öppaa ögonen — se upp med hvad som der i tysthet förehafves, och ni skall finna alla möjliga dåligHeter begås under skenhelighetens larf!... Amelie ryste: Qvinnan fortfor ifrigt, med hat och smärta målade i sina af svält tärda: drag: — Jag vill berätta er min historia i få ord. Jag giftesmig ned bodbetjenten Person; vi voro fattiga, men lyckliga — ack, så lyckliga! Jag sydde med ottröttlig fit,