Dagens Nyheter – 8 december 1869, sida 2

2003 Ett lysande bröllop hölls på Aspviken och om Amelies utstyrsel yttrade Bernard: — Min käre Rudolf! Du utvustar din yngsta dotter, som om hon vore en prinsessa och du hade statens medel att slösa med. Hör, min vän! Hvad gömmer du åt den andra? Hon blir förmodiigen arftagerska till det stora godset Ingenting? — I alla händelser behöfver hon ej mycket. Martha är för ful att göra något parti, och för ett ensamt fruntimmer blir alltid någon råd. — Ja, du har rätt, det karm tänkas till och med två fall, primo kan hor under en enslig och sorglig ålderdom efter ett sorgligt lif svälta ihjäl, eller sekundo: äta nådebröd och för hvarje af barmhertigheten salta bit välsigna sin hulde fader, som med kär leksfull omtanka beredt henne denna af undsvärda lott ... Fy tusan, en såda meansklighet!; Om du, Rudolf, vore ensa om att hafva fel både i bjerna och hjerta så skulle jag sköta dig efter som du ä sjuk till och sätta dig på ett dårhus, att ensam cell pröfvas på den ljufva lott, d ville bereda andra; men, tyvärr, det ä icke en på hundrade bland fäder, som e resonnerar och handlar som du eller ick resonnerar alls, men handlar lika befängd All verldens dårhus räckte således ej till.. — Käre Bernard! Du förifrar dig so