Dagens Nyheter – 6 december 1869, sida 2

Article Image
samhet. På bestämda dagar inställde sig hos honom behöfvande, om hvilkas lefnadsförhållanden han gjort sig noga underrättad; de erhöllo dels lifsmedel, som han låtit införa från sin egendom Tynnelsö och hvilka han noggrannt fördelade, dels kläder, som han låtit mot betalning förfärdiga, dels penningar. Ytterst punktlig i allt, vandrade han hvarje dag ut på bestämd tid, vädret måtte vara huru svårt som helst, och målet för hans vandringar, ofta till de mest aflägsna trakter inom hufvudstaden, var alltid att besöka fattiga som behöfde hjelp. För många arbetsamma, men fattiga familjer betalte han hushyran. Unga veterskapsidkare, som af sina lärare väl vitsordades, understödde han villigt och frikostigt. Omsorgsfullt undvek han tacksägelser för den välgörenhet han utöfvade. Helst ville han vara obemärkt. Den som skrifver dessa rader vädjade ofta till hans välgörenhet för armodets barn. Hebbes egendomliga väsende visade sig då. Pillåt mig lemna er adress på en mycket olycklig familj, som jag ber att få rekommendera. Med en viss sträfhet i tonen svarade han: det ringa belopp som jag kan undvara är redan i det allranärmaste taget i anspråk. Ursäkta således —. — Nå ja, men mottag dock adressen, ifall — —, — Ja, men det tjenar sannolikt till ingenting. — Adressen mottogs. De fabtiga besöktes snart af en herre som var så besynnerligt klädd, men som var så grufligt snäll. En stor sorg drabbade Hebbe. Såsom fideikommissarie var han egare till ett magnifikt hus på Riddarholmen. Han var född der och hade inredt det efter sin beqvämlighet. För sammanbindningsbanan behöfdes en del af tomten och det stora stenhuset behöfdes för riksdagen, ty det gränsade intill f. d. Rikets ständers hus, som befanns för trångt. Hebbe förutsåg med bedröfvelse att hans egendom skulle inlösas af staten. Då egendomens värde och lösningspris skulle bestämmas efter den inkomst den lemnade i hyror, så beräknade han dessa så lågt, att ingen annan husegare skulle förfarit på samma sätt. Hos honom uppstod icke den aflägsnaste tanke att förtjena på staten. Den lösesumma han erhöll understeg cgendomens salupris. Hela lösesumman tog han iriksgäldskontorets obligationer. Trakten der han hade bott under hela sin lefnad var för honom så kär, att han icke ville lemna den, och för att ernå denna önskan nödgades han, lemnande en syperb våning på nio rum, nöja sig med en liten våning på tro rum, belägen midtför hans gamla, kära bostad. Under loppet af många år hade ett stort antal fattiga personer på vissa dagar i hvarje vecka fått hemta väl lagad mat jemte bröd i Hebbes kök; men då han nödsakades lemna den större boningslägenheten och matlagningen i den mindre mötte svårigheter, så uppgjorde han med en aktningsvärd enkefru, som öfvertog enahanda matlagningsbestyr, och matutdelningen fortsattes derefter på gamla sättet. Sjelf kontrollerade han ganska noga att maten var af god beskaffenhet. Den utgift han derföre vidändes uppgick vanligen till 3 å 400 rdr hvarje månad.

6 december 1869, sida 2

Thumbnail