Dagens Nyheter – 6 december 1869, sida 2

Jo f-n ock! Hon hade blott ett ord att lära i lifvets skola, och det var försakelse, ge der hela hennes lefvernesbeskrifning. Men hon bär sitt öde med en drottnings värdighet, och hånet och smädelsen, som så ofta förkrossa den ogifta qvinman och förbittra ett lif i sig sjelft nog bittert ändå, halka förbi henne och blygas för sin egen tillvaro på hvars mans tunga vid mötet med dem sanna själsstorheten. — Martha, min kära Martha! Tillkrångladt och förvändt, som allt sundt förnuft blifvit i denna verlden, är det ej sängre möjligt för menniskan att genom alla de blindskär hon sjelf skapat lotsa sig till lycksalighetens ö. Den finnes för oss j lärgre i verkligheten. Vi äro dock ej ännu nog förderfvade, för att icke stundom i drömmen se den hägra, och derför finnes ett svagt hopp om att vi en gång komma tillbaka till det rätta och naturliga d. v. s. till sällhet och medvetande om lifvets sanna mål. Men först skola fädrens missgerningar straffas inpå barnen allt intill tredje och fjerde led — intill mångtusende . . . Det är rysligt, men gifvet... Det måste så vara! . . . Min stackars flicka! Se dig omkring och du skall finna, att det är nu aldiig fråga om hvilka öden vi skola senomgå, ty valet är för ingen fritt, utan endast huru vi genomgå dem. Låt oss derför taga dem så lugnt som möjligt och plocka le få rosor lifvet bjuder 05s.