Dagens Nyheter – 6 december 1869, sida 1

skorpa på . . . Visst var det ett ögonblick hardt när, att dem der yttre isen smält, men förmodligen kom hon att just i det ögonblicket se sin egen bild i tankarna, ty knappt hörbart hviskade hom för sig sjelf: Amelie, så skön, så god, liksom all jordlifvets lycka derför skulle tillfalla henne. Stackars Martha! Hennes hjerta blef i dubbelt afeeende krossadt. — Längre fram på dagen sökte jag att göra Amelie samma sublima tjenst. Jag berättade i hela sällskapets närvaro, att Wilner höll på att förlofva sig med en rik tyska, och ta mig tusan trodde jag icke flickan skulle dö på fläcken — hon blef blek som ett lärft och satt rak på stolen som er pinne och stirrade i taket. Jag trefvade i västfickan efter min lanzett, beredd att åderlåta henne, då Leiler — fästmannen förstås — störtade fram och frågade med söta ord och sjåpiga åthäfvor: hur det stod till med hans gudionga? och det var bästa sättet för att åstadkomma en reaktion. Blodet rusade nu med fart till hennes kinder och hon mötte sin älskare med en blick så föraktfull, så isande kall, att till och med grossören blef flat — derpå lemnade hon rummet med stolta och säkra steg . . . Jojo, det finnes nog hållning hos henne också. — Får nu se hur det slutar! Jag fruktar att det ej blir bra, ens till det yttre. I alla händelser äro nu trenne gjorda olyckliga — deras drömmar