Dagens Nyheter – 6 december 1869, sida 1

Om kyrktagniogen skrifver en insändare i Helsingborgs-Posten: För någon tid sedan kom jag i sällskap med en utlänning in uti en kyrka. Kort före gudstjenstens början skred presten högtidligt ned till kyrkodörren, der en qvinna knäföll på en pall, och öfver denna gqvinna lästes en bön. Hvad ondt har då denna qvinna gjort? frågade mig utlänningen. Så vidt jag vet, ingenting annat än gifvit lifvet åt en ny verldsborgare, och det är då hon första gången derefter besöker templet, hon på sådant sätt skall kyrktagas. Brukas det icke så äfven hos er? — Nej, svarade han, och jag gläder mig deråt, emedan det synes vara ett barbariskt bruk. Se, hura den stackars qvinnan fryser; hon är blåblek af köld och det skulle högeligen förundra mig, om icke denna ceremoni ådrager henne en förkylning: :Denna anmärkning slog mig så, att jag, då jag kom hem, började Sransaka skrifterna för att få reda på, om detta bruk verkligen är i lag föreskrifvet. Jag har dervid kommit till den slutsatsen, att kyrkolagen icke ovilkorligen föreskrifver att kyrktagning skall ega rum; att visserligon en bön finnesikyrkohandboken att begagna vid kyrktagning, men att det icke är af behofvet påkalladt, att en kall vinterdag blottställa sig för sjukdom för att höra denna, alldeles icke vackra bön sig föreläsas, Sedan har jag äfven fått höra, att många barnaföderskor i Sverige icke låtit läsa bönen öfver sig och deti hafva de gjort rätt. I Danmark, som är lika luterskt som Sverige, har kyrktagningon varit afskaffad ända sedan år 1848 för rangklassorna, d. v. 8 för de högre embetsmännens fruar, och derefter har detta bruk helt och hållet försvunnit. I Tysklands protestantiska stater finnes det icke, och jag frågar: hvarför skall detta bruk qvarstå hos oss? Är det någon lag; som påbjuder det, den jag icke känner till, så hemställer jag, om den icke bör afskaffas. — Är det en blott judisk qvarlefva,; så hafva vi icke med den saken att skaffa. Då Maria offrade två turturdufvor i templet, så var detta i sig sjelf vackert, men vi känna ieko till andra offer, än dem af ett rent hjerta, och hjertat oskäras icke genom att lyda naturens bud, att föröka slägtet. :