Dagens Nyheter – 6 december 1869, sida 1

RE AE nana utan Gretchen och Ketchen och allt hvad de heta, de der aimabla tyskorna, som för: vridit hufvudet på honom. — Redan! sade Martha koappi hörbart och bleknade. . — Redan, ja; jo, det skall du tro går fort utaf bara f-n — nej, kom, nu tror jag vi kunna behöfra en dosis kaffe att skölja ned det här samtalet med. — Men, min Gud, Amelie? — Amelie, ja, hon är lyckligen förlofvad, och har hon lofvat för mycket, så får hon i alla fall hålla det, derför är ingen hjelp; men det säger jag dig på skarpa allvaret, Martha, bjud icke till att omintetgöra denna förlofning! Lika visst som jag heter Bernard, får hon aldrig Wilaer. — Min Gud! hon är så skön, så god! — Så skön, så god . . . Bahl Om hon är skönare än mången, så är hon ej bättre än mången ann, som för hennes skull glömmer sig sjelf . . . Jaha, min kära Martha! Så går det till här i verldem, och ifall du tror att skönhet och godhet äro gåfvobref på lifvets lycka, så bedrager du dig storligen. Olyckan står oss alla lika nära, om vi äro fula eller vackra . .. Se bara på min syster. Karin var vid dina år (och det syns ännu ganska väl på henne) den skönaste och älskligaste qvinna, man ville se . . . Hon var tillbedd som få, och blef hon väl en hårsmån lyckligare för det? — WILHELM WILNER. 26,