Dagens Nyheter – 4 december 1869, sida 1

— 193 — Amelie lutade sig mot en af de pelare, som uppburo verandan3 tak. Intagen af den tjusande taflan, förlorade hon sig i dess åskådande och glömde för ett ögonblick allt annat. Hon lyssnade i andlös hänförelse till fåglarnas sång, till insekternas surrande, till viadens sus, till vattnets sakta sqvalpande. — Ab, sade hoa sakta till sig sjelf; hvad jorden är skön! Hvad det är ljuft att inandas denna friska luft, att förnimma detta lif i hvarje atom! Ja, lifvet är skönt! Lyckan och njutningen är allt lefrandes rättighet. Du, herrliga sjö! I, majestätiska träd! I, tjusande blommor, aldrig hafva ni synts mig mera hänförande än i denna stuad! — Ah, Martha! Är det du? utropade Amelie och slog siaa armar i full extas om systerns hals, då äfven denna trädde ut på verandan. Jag är glad att du kom, att jag kan få tala med dig, för dig-utgjuta mitt öfverfulla hjerta. Se se, hur skönt naturen utbreder sina skatter för våra fötter, hur allt lefver, andas och fröjdas i solskenet, och vi menniskor äro lyckligare än alla andra varelser, emedan vi icke endast njuta af lifvet, utan förstå att vi njuta. Kom, låt oss gå ned till sjön! Låtom oss ett ögonblick ostörda andas i naturens sköte! — Ja, låtom oss gå ned till sjön! utropade Martha, liksom Amelie tjusad af den WILHELM WILNER. 25.