Dagens Nyheter – 3 december 1869, sida 3

stena-borgmästaren, hr Båth. Med nödrop gaf han,s som brukligt är, sin nöd tillkänna och emellan ag är Båth, jag värmde sjöman yttrade dervi till båt, så måtte han väl flyt: Herr Båth blef st, men p vägen till Söderköping hi: honom samma: olytka än engåvg: han föll i kanalen. För att bli hjelpt, förnyade han sina gamla utrop. Jag tr Båth, jag är Båth! På stranden befann sig då tillfälligtvis en persiffleur, som satte handen för munnen i form af en lur och utropade det är kungl. maj:ts nådiga vilja och befallning. att denna båt skall heta ökstock. Herr Båth blef äfven denna gången r fäderneslandet. Vid 1834 och 1835 år: ådagalade han sådant nit, att han, faran att dronkoa, helt och hållet det torra, söm man säger. Han blef n från det magra borgmistarsskapet i Wad förflyttad till on fet domsaga i Bohus lin Biseipiinen bör uppebållas! En skolpojze var en gång kallad hem till en lärare vid ett af våra clementarläroverk i mellersta Sverige, Som rummet var kallt och pojken frös, tog han helt obesväradt och lagade om den i i kakelngnen brinnande bragan. tHör du, min kära Å., sade Järarc af sig sj den återstående tror du väl att någon af dina kamvater skulle ha at att taga sig den der friheten? — Jo, herr magister, blef svaret, det skulle hvem som helst af dem ha gjort, om han hade frusit som jag. Vidskepelse. Gt-borgs-postens Stockholmskorrespordent berättar föj.nde prof på änru rådands vantro i våra dager: Ingen lärer vi ida att upplysningen gjort stora framet men nekss kan ej heller att jemsides med den spåras dock många prof på fördomar och vantro. — Se här ett bevis derpå. I nästa vecka skall ett ungt fruntimmer stå brud. Hennes blifvande make är en ung och skicklig industriidkare. Brudens äldrar, tillhörande madelklassen, ega en ganska betydlig förmögenhet, och af den dela de gerna med sig åt de nygifta; men huru ställa till så att deförkofra sig, att lyckan följer dem och blir bofast hos dem? Att arbeta och spara, dertill förmanas väl de nygifta, men är väl det tillfyllestg rande? Nej, ett ändå säkrare medel skall an igt klok fru, af respektabel ålder, har gifvit s Idrarna ett råd, som, om det blott punktligt följes, ofelbart kommer att medföra den afsedda verkningen. Hvari består då detta råd? Jo, när brudparet kommit i sitt nya hem, skall den dyrbara brudklädningen brännas upp. Sedan är bradparets framtida lycka betryggad. Pen rikaste man I Newyorik, möt hvilken till och med den nyligen allidue Peabody, var en nolla, är manufakiurhandlanden Stewarts. Hans magasin är ett fullkomligt palats, som upptager en hel gata. Han sysselsätter 300 nersoner och lagren gå genom alla fyra våningarna, Hvarje särskild sal har flera marmord r, längs hvilka stå små, med sammet klädda taburetter; ty damerna bruka i Amerika alltid sitta, under det de göra sina uppköp. Breda och med dyrbara mattor belagda trappor leda från den ena våningen till den andra. Det berättas, att alla de personer i hans etablissement, hvilka hafva med försäljningen av göra, halva vissa procent för hvarje gammalt ster, de kunna sälja; man utgår nemligen fråu dit antsgandet, att hvarje ny och modern vara talar för sig sjelf. os hr EFattersals i London sil des i dessa dagar prinsen af Wales koppel, beifående al 138 hundar. Utropspriset var 120 guintger (omkring 2.260 rdr). Drouning Victoria lär hafva tyckt att prinsen depenserade något för mycket och yrkat på besparingar. Kopplet skulle till följe häraf uppoffras. Men då gentlemännen i Windsor icke ville beqväma sig dertill att försaka sin årliga, i den kungliga parken arrangerade hetsjagt, inropade br Bateson Harvey å deras nar hela kopplet för ett pris of 130 guinter (2,470 rdr). — Hundarne komma hädanefter att underhållas genom det till detta ndumål bildade aktiebolaget. En pariserdam, som förgifves bemödar sig om att dölja de allt mera tydligt framträdande tecknen till en annalkande ålder, inträdde hastigt i en salong och bade detvid den oturen att fastna vid en ung dams chignon, då hon skulle tränga sig fram bakom en Ett underverk visade sig: chignonen upplöste sig, och en massa af det skönaste, egna svallade öfver den unga damens skuldror. Hela söllskapet är hänfördt öfver det sällsamm pele men den förstnimnda damen vänder sig föraktligt om och mumlar: Arma barn, hennes hår är äkta! Och jeg, som trodde att hon var cn dam af rerld! t Washoe-indianernas nyligen aflidne höfding, Solen, egnar en i Montana otkommande tidning följande minnes Han var ett gammalt bra, men mycket smutsigt 15dskinn. Han hade en mage, som kunde fördraga allt. Hans aktning för sanningen var allmänt bekant — han veck alltid ur vägen för henne. Han efterlemnar icke något testamente. Hans qvarlåtenskap utgöres af ett par gamla skor das. En riktig