Dagens Nyheter – 3 december 1869, sida 2

—LU U En timma sednare mottog Amelie i sina föräldrars närvaro grosshandlar Leiler, som, strålande af belåtenhet, kommit för att tacka henne för det gynsamma.svar, han genom hennes far erhållit. Amelie darrade, som en brottsling inför sin domare, och en varm bön om nåd och förskoning var hardt när att undslippa hennes läppar; men besinnande hvad hennes qvinliga värdighet fordrade, qväfde hon böjelsen för ett så enkelt och naturligt handlingssätt, höll god min så godt sig göra lät och uppsköt att handla till ett lägligare tillfälle, — just som mängden gör i kritiska ögonblick. Ett sådant tillfälle erbjöd sig snart, då händelsen ville att hon blef lemnad ensam med: Leiler i salongen. — Nu! tänkte Amelie och öppnade läpparne för att tala; men innan något ljud hunnit öfver dem, hade Leiler hunnit säga tusende charmanta saker. Han utbredde sig med en vältalighet utan like om de sälla känslor, som bestormade hans bröst, om sin lycksaliga framtid m. m. — Men, stammade Amelie. — Inga men, min hänförande Amelie. Det gifs inga men, nu sedan jag är nog lycklig att få kalla mig er trolofvade. Men det är egentligen pappa, som ... — Alldeles, det är pappa som varit vår postillon damour . .. Det är han, som