Dagens Nyheter – 3 december 1869, sida 1

oo AV slut. Jag är trött på detta eviga musicerande och begriper ej hvarför du plågar mig dermed nu mer än någonsin. — Lilla Amelie, derför att jag vill att du skall göra lysande framsteg. — Deraf blir ingenting. Jag är ej så musikalisk som du, och likgiltigt kan det vara . . Om jag förr varit litet afundsjuk på denna din talang, så är det nu öfver. Behåll den, goda Martha, du kan glädja någon dermed ... Mig skulle den föga tjena — hvem skulle jag glädja dermed? Leiler bryr sig icke det minsta om musik, och den gör mig sjelf mera ondt än godt . . . Jag blir alltid så missmodig och jag har ju så många skäl att vara glad — har jag icke? — Min kära, älskade syster! Jag fruktar du söker att dåra dig med inbillningen om en lycka, den ditt hjerta icke känner... Kom tillbaka till dig sjelf... Var sann mot dig sjelf och kom ihåg, att ditt öde är ännu ej oåterkalleligt afgjordt! — Tyst, kära Martha, det är afgjordt. Jag vill att det skall vara afgjordt. Jag har sjelf bestämt det och jag är mycket lycklig, mycket nöjd. Jag begriper icke hvad det är för en envis inbillning af dig, att jag icke är högst förtjust! . .. Jag är alldeles yr i hufvudet af kärlek till min elegante, min förtjusande fästman, och jag väntar mig ett lif af idel sällhet, en oafbruten dans på rosor. Jojo, det är ej många WILHELM WILNER. 24.