Dagens Nyheter – 2 december 1869, sida 1

Fjortonde kapitlet. -— Det är då visst och sannt, att man icke vet antingen man skall skratta eller gråta åt menskligheten, sade doktor Bernard till sin syster halft förargad, halft belåten. Menniskorna äro då verkliga marionetter, som dansa efter hvilken pipa man blåser uti — de gå på trådar allesammans, och hvar mans hand styr dem efter behag. En sådan ömklighet! Så skrika de om känslor, himla gig och se gudsnådliga ut, så att de kunna väcka stockar och stenar till medlidande; men bara det blåser en annan vind, vipps äro de med och glömma de der eviga, okufliga känslorna och småle så näpeti det nya solskenet. — Om det också ser så ut på ytan, är du säker att vinden verkar lika hastigt på botten? sade Karin, ej fullt tillfreds med sin brors uppfattning af ställningar och förhållanden. — Åhja bevars, till menniskosinnets botten hinner den alltid, om det också går litet långsamt ibland. Funnes det verkligen något sådant som sanna, djupa känslor hos de der tvåfotingarne, som gå så stolta och sticka näsan i vädret, tala om sitt högre ursprung och förakta de osjäliga djuren, som krypa vid deras fötter, så vore de ej