Dagens Nyheter – 2 december 1869, sida 1

ingalunda i det bästa lynne, och hon hade alltför liten makt öfver sig sjelf för att rätt väl lyckas dölja sina känslor. Hon var retlig och utdelade små stickord till höger och venster, och färgen på hennes kinder vexlade i hvarje minut; men som allting klär en skönhet, så blef hon genom denna inneboende oro endast vackrare och mera hänförande än någonsin, åtminstone i den förälskade Wilners ögon, och han glömde mer än en gång denna afton att beherrska sina blickar, om han också höll noga vakt öfver sina ord, och detta sednare var måhända mera omständigheternas förtjenst än hans egen, ty ödet eller Karin Bernard hade denna afton beslutat att intet gynnande tillfälle till någon oförsigtighet skulle lemnas. Karin var särdeles språksam och glad och lemnade icke för ett ögonblick Amelie. Till och med icke då afskedsstunden inbröt, och Wilner önskade i sitt hjerta denna annars så värderade dam dit pepparn växer, för att i ro få säga farväl till fru Maria och hennes döttrar, som dock lågo honom mera om hjertat, än alla andra varelser på jorden. , Afskedet blef nu ganska knapphändigt, och missnöjd med sig sjelf och hela verlden, lemnade Wilner denna gång för lång tid Aspviken.