Dagens Nyheter – 2 december 1869, sida 1

bakgrunden, och så kom härtill den nätvarande sorgliga sinnesstämningen på A pviken, som gjorde allt närmande till dess invånare omöjligt. Det hade dessutom alltsedan samtalet på balen uppstått ett obehagligt tvång mellan Wilner och Martha, och en tryckande grannlagenhetskänsla förbjöd honom att på något sätt ådagaläisga det lifliga iatresse, som drog honom till Amelie. . Under denna sakernas kinkiga ställning var det godt att lägga en liten tidrymd mellan ett nu och ett kommande, och Wilner beslöt att tacksammeligen be: gagna sig af Bernards förslag. Resan utsattes. Förberedelserna bedrelvos både fort och vil, och Wilner reste till Aspviken för att säga dess invånare farväl på minst ett år. . Då han i sjelfva skymningsstunden inträdde i byggnaden, trängde genast uågra ljufva toner från ett aflägset piano till hans öron, och allt som han sakta framskred genom rummen blefvo de tydligare och drogo honom med magnetisk kraft närmare och närmare. De voro så mildt klagande, så ljuft smäktande, dessa toner! Det var icke musik efter några konstens reglor, det var en sorglig dröm, som utandades sin gtilla smärta på detta sätt; det var ett vemodigt afsked till allt hvad drömmen kan hafva ljust och hänförande. Wilner sjönk tyst ned i en fåtölj. MuWILHELM WILNER, 33.