Dagens Nyheter – 1 december 1869, sida 2

(Insändt.) Omdöme öfver Carl den XII med anledning af den för ett år seddh uppresta minnesstoden. Af pfalz-uweybräckska fuärsteätten hafva tre konungar regerat öfver Svea land, nemligen den X, XI occh XI af våra Carlar. Den Tionde lade till -Sveriges krona Skåne, Halland och Blekinge och gaf derigenom landet dess naturliga gräns i söder. Den Elfte försvarade manneligen de af fadern eröfrade provinserna, ordnade Trikshushållningen, befästade indelningsverket, hvilket för sin tid ansågs som ett mästerverk och en lättnad, utgaf för den tiden: goda lagar samt vakade öfver desammas efterlefnad; reduktionen, rättvisare än för adeln partiska skriftställare skildrat den, utfördes under hans regering till landets båtnad. . Den Tolfte Carl mottog i barnåren, tillika med kronan, enväldet och en väl fylld skattkammare, hvilken sednare pY första tiden af hans regering tömdes för hoffester och andra emblemer af konungsligheten och absolutismen. TInvecklades snart i krig, uti hvilka han med. faderns väl ordhade armå till en början vann segrar af för honom svindlande beskaffenhet; och då det slutligen lyckades honom: ätt på sitt utblottade lands bekostnad -taga polska kronan från August för att sedan gudaskönt genast gifva bort den till em afinan,trodde han sin mission vara: att omgestalta de nordiska folkens stats-förhållanden, utan förmåga att under den rusgifvande framgången kunna: rätt väga sina egn och sin mäktige motståndares regurser. Äfyen. om :slaget vid Pultava icke påskyndat katastrofen, skulle Carls armå i alla händelser? blifvit tillintetgjord i det land, dit han nu fört den, emedan lifsmedel saknades och förstärkning ej kunde anskaffas, under det hans motståndare hade allt till sin disposition. Var det blygsel öfver felslagna förhoppningar eller ett till vansinne gående lättsinne, som nu uppehöll honom åratal. i södern, i stället för att i eget land fållgöra de regentpligter, som länge värit åsidosatta? Låtom oss kasta en slöja öfver de sistå nio åreh af hans regering och anse den :vaåra bårtäcket öfver enväldet, hvilket, sorgligt i åminnelse, nedflyttat vårt land, hvars röst förr med aktning hördes och hvars härar segrande afgjorde vår verldsdels både kyrkliga och statsliga förhållanden, -till. en underordnad stat. Åt farfadern, nordens Hannibal, lika litet som åt fadern, rikshushållaren och administratorn, har någon ärestod af svenska folket blifvit upprest. Hvad skall sansad efterverld, som icke låter dåra? sig af missledande lofsånger och segerqväden sida omrsida med den omutlige häfdatecknarens atföränden, säga om ett dylikt förhållande?. Månne. den-Folfte: Caxl då kommer att uthärda jemförelse med sina två företrädare och benämnas stor? — —n.