Dagens Nyheter – 30 november 1869, sida 2

— Min Gud, är då allt hopp ute? — Nära. nog, min. flicka. En. särdeles stark förkylning. i förening med en våldsam sjässkakning har störtat vår yngling. Af hvad beskaffenhet den sednare varit, kan jag icke rätt fätta, men vår käre magister har hittills så: uteslutande egnat sig åt sina studier, att han .väl var alltför främmande för och oberedd på de stötar, man möta i det dagliga lifvet; han har tagit för hett vid: sig. Med böner, och föreställningar nödgade man fru Maria att denna natt lemna sjukrummet, och , Amelie anbefalldes att vaka öfver att hon sökte hvilan. Bernard och Martha började nu som redan mången gång ensamma sin vakt öfver den sjuke och ett par timmar förflöto lugnt. Vid midnatt anlände Wilner, som, manad af sitt intresse, för vännen, kom att dela denna fruktade natts vakor. Den sjuke låg, som det .synteg, länge försänkt i en lugn halfslummer. Plötsligt slog han upp sina ögon och ropade tydligt och häfiigt: : — Wilner! Wilner! — Käre Gustaf, hur känner du dig? frågade denne tillbaka. — Det är ute med mig, det är fåfängt att ni söka dölja det. Wilner, kom närmare hit, jag vill tala med dig några ord, medäån jag kan . .. Wilner, redlige vän!