Dagens Nyheter – 30 november 1869, sida 1

-— 1008 — — Tack, Wilner! Tack, ädle vän! Min mor! Martha! Amelie! Hvar äro ni, att jag må säga eder farväl! Martha vacklade ut att hemta de efterfrågade. Bernard och Wilner drogo sig tillbaka i yttre rummet, och vi, läsare, fälla ned ridån Öfver en scen, som skulle vanhelgas genom en beskrifning, genom blicken från något Profant öga. Följande dagens första stråle upphemtade Gustaf Stegens: ande från jordens töcken. En sträng hade brustit i Marias hjerta, och systrarna gjorde sin första bekantskap med den sorg, mannen med lian utbreder. Men hur mycken bitterhet och smärta än intogo deras hjertan, så fanns dock en mildring — den, att den bortgångnes sista kärleksfulla ord och blick varit egnade dem, då deremot sjelfförebråelsens glödande kol brände inom fadrens bröst. Han hade i sin son icke endast förlorat sitt bästa hopp om glädje i lifvet, utan äfven det mål, för hvars ernående han icke ryggat tillbaka för något medel, och nu låg allt på en gång krossadt , . . och ur gruset reste sig en hotande Nemesis ..-. — Men, sade Rudolf för sig sjelf; hvad är det egentligen jag förebrår mig? Hvadan dessa tärande qval? Jag har varit en god