Dagens Nyheter – 30 november 1869, sida 1

torn och Martha fästade intet afseende dervid; men Rudolf vände blek bort sitt hufvud och Karin kastade då och då en pröfvande blick på den betryckte fadren och en undrande och forskande på den omisstänksamme Wilner, som mindre än någon syntes bry sig om de ord, som undföllo den sjuke. En lång och pinsam vecka förflöt under fruktan och hopp, under mer och mindre plågsamma dygn för den sjuke; men någon förbättring kunde ej förmärkas. Doktorerna skakade sina hufvuden och blefvo mer och mer ordkarga. Wilner reste till och från Aspviken under denna tid, men Bernard var der oupphörligt. . — Martha, min flicka, sade den sednare en afton, låt se att du öfvertalar din mor, att icke vaka i natt; hon tål sannerligen icke vid det. Jag tänker icke ett ögonblick lemna sjukrummet och skall nog säga er till, om något oväntadt skulle inträffa. — Får ej heller jag vara här? frågade Martha bedjande. — Om du vill — om du nödvändigt vill, så gerna för mig. Jag värderar högt ditt sällskap och har stort förtroende till ditt förstånd och dina nerver, i händelse att... Men vi måste aflägsna din mor, ty, uppriktigt sagdt, så skall det nu visa sig om han blir bättre eller sämre