Dagens Nyheter – 29 november 1869, sida 2

skarp blick på sin välgörares bror och arftagare och lade armarna i kors öfver bröstet, liksom för att förskansa sig mot sig sjelf. För Rudolfs upphettade inbillning antogo dessa båda figurer gigantiska proportioner, och särdeles fästade han sin blick på Wilner, hvilkens likhet med brodren i denna stund syntes honom särdeles i ögonen fallande, och en oqväfbar inre röst ropade: Sonen! sonen! Det gick omkring för Rudolfs ögon och-han raglade baklänges mot väggen. Han hemtade sig dock snart och stammade: . — En obetydlig svindel, mine herrar... Varen goda och tömmen edra glas! Man gjorde så och låtsade om ingenting, förstås; man låtsar aldrig om: något i en bildad societet. Vi lenina nu balen, men: hindra den ej att fortfara, omv. så behagas, intill ljusan dag. :