em om att låta ett sådant bevisningssätt gälla. Nu är klart, att vi hvarken kunna eller vilja förmena lektor Elmblad att hålla predikningar. Vi äro ock vana vid dessa vanmäktiga anfall från ett visst håll mot tidens upplysning och förnuft. Vi veta slutligen nog ock, att äfven sådana predikningar hafva sin publik. Det är til och med möjligt, att någon bland de mycket fåtaliga åhörare, hr E. i onsdags häde, gouterade hans föredrag. Men vi vänvade ändå så mycken takt, så mycket omdöme af hr E., att han skulle veta välja tid och rum. I Vetenskapsakademien3 hörsal och framföralit inför ett auditorinm, som had3 infunnit sig i förhoppning om en föreläsning, ett allmäntbildande föredrag, kunde en sådan, för ett särskildt kyrkligt parti eller kotteri afsedd predikan icke vara på sitt ställe. Också aflägsnade sig åtskilliga personer under: sjelfva-föredraget, och. andra tycktes ha lust att göra detsamma eller torde åtminstone hafva afbört hr E:s föredrag med helt andra känslor, än hr E. hade beräknat och hoppats. En anekdot från aftonens föreläsning är följande: En person, som är känd för mycket fria åsigter i religionen, träffade i kapprammet tillsammans med en af våra strängaste predikanter och yttrade till deine: tDet vär väl kallt deruppe. Det spetsiga svaret blef: Kors, jag tyckte tvärtom, att der var ganska hett. Den försträmnde, söm förstod piken men ej fick tid ett svara, omtalade detta vid utgåendet helt gemiäthligt för en bekant öch tillade: Ja ja, de der herrarre äro sjelfve närmast att erfara en temperaturhöjande förkänning af den der värmen. 9 a sken oRe—-—-—-—-— —J