— Jo, det var just en fin historia, sade grefven betänksamt. — Som varit i hvar mans mun nu i runda sex år — hm — hvad var det? Jag tyckte något rörde sig derborta vid fönstervischen. Fy tusan f-n! Jag är rädd för spöken, särdeles på ett sådant här ställe. Häradshöfdingen torde hafva Iedsnat der nere i sin våta graf och fått Iust att komma igen och sätta sig till doms öfver sin käre bror . .. Prasslet vid fönsternischen var spöket Gustaf, som derifrån afhört detta oölycksdigra samtal och nu störtade ut, ut i den kalla, blåsiga novembernatten, långt mera lik ett spöke än en yngling på höjden af sina triumfer öfver väl genomgångna examina. Gustaf irrade fram och åter i trädgårdens aller, dansmusiken förföljde honöm och tröstlösa tankar tryckte honom till jorden. Hela denna ståtliga byggnad af glada förhoppningar för framtiden var iett ögonblick ramlad, det leende närvarande insvept iiskall dimma, det förflutna i ogenomträngligt mörker. Att för en ädelsinnad yngling uppenbara att han har en brottslig far, det är att för honom öppna en afgrund af qval, skam och blygsel. Arme Gustaf! Hvilken helvetesbrand var ej inkastad i ditt sinne! iIvar skall du finna det vatten, som kan släcka den, hvar det hem, der du nu mera fimer frid och glädje?