— För jag är trött — för . .. — Nå, det var också ett skäl! Sätt dig då och andas ut, du har dansat för häftigt. — Ja, mycket för ,häftigt . . . Gif mig något att dricka. Det var en besynnerlig musik i den der valsen, tyckte du ej det? — Musiken var helt vanlig. — Är det möjligt? Men allting är så besyrnerligt i afton, och jag som väntade mig så mycket nöje. Amelie brast i gråt. — Men, snälla Amelie, så du bär dig åt, hade jag så när sagt. Besinna då, att du ej längre är ett barn, som får gråta för ingenting. — För ingenting, Martha? Jag känner mig helt olycklig och önskar jag vore långt, långt härifrån . . . — Nå, men hvad har då händt? — Händt? — Ingenting, tror jag; men alla äro så besynnerliga. — Hvilka alla? — Jo, i första rummet Rosalie. — Rosalie, derför att hon koketterar litet för grosshandlar Leiler? — Åh, hvad säcor du? Det var då det e hon någonsin gjort, men jag fövy lOrnulitl tycker det snarare är för — för Wilner... Hon dansade med honom förra dausen och såg så högst belåten ut... Artighelen hade väl fordrat, att han kommit ihåg husets andra dotter, så väl som den första;