rarne som i deras delegationer kan utöfva ett icke ringa inflytande på ärendenas afgörande. Det finns ännu lefvande landtmarskalkar och har funnits stånds-talmän, om hvilkas stora inverkan på sina stånd det icke gifvits något tvifvel.; och Sveriges häfder förvara härå många sorgliga bevis. Ega då alla ledamöterna af Stockholms stadsfullmäktiges nämnder en starkare förmåga att motstå inverkan af den kungliga månen när han någon gång behagar låta sitt ljus lysa för dem? År icke den månens kraft att draga med sig i släptåg en eller annan stjerna, en eller annan beställning mäktig att tysta munnen på mer än en och att beveka honom till att söka göra sig förtjent af månens milda blick? i Man har anledning att befara det t. ex. deraf, att då frib. Liljencrantz väckte sin motion hos stadsfullmåktige ingen enda af desse uppträdde för att instämma i densamma. Det skall blifva lärorikt för bedömmande af stålet i karakteren hos hufvudstadens förtroendemän att se huru de komma att förhålla sig vid pröfningen af beredningsutskottets utlåtande öfver frih. Liljencrantz motion, i hvilket utlåtande beredningsutskottet tyckes gilla motionen, ehuru det icke ansett sig kunna, i strid emot nämnderna, tillstyrka bifall deråt. Utskottet har nemligen yttrat: Då förvaltningsnämndernas enhälligt uttalade åsigt om de fördelar, som erfarenheten visat vara förknippade med de nuvarande stadgandena angående ordförandeskapet i nämnderna, måste i en fråga, sådan som denna, hvilken rörer nämndernas egen organisation, tillerkännas vitsord mot de invändningar, som wr principiel synpunkt kunna göras mot den i samma stadganden tillämpade grundsatsen om sjelfskrifvenhet, får utskottet, under hufvudsakligt åberopande af nämndernas yttranden, hemställa: att herr friherre Liljenerartz ifrågavarande förslag icke måtte bifallas.t