Ev de nymodiga plogarna, som värmlänningarna kommo och ville pluttra på oss? Jag säger, jag, att de äro tunga som f—n och oviga som tusan — jag vet väl, jag, när jag skulle plöja upp mitt stora potatisfält. — Apropå, var det icke sjelfva f—n, att Stegen här fick en riksdaler mer på tunnan för sin usla potatis än jag för min. — Ja, major Stegen har tur i allt hvad han företager sig, äfven om man icke alltid kan tycka att den är så välförtjent, sade prosten salvelsefullt. — Om han just icke är någon utomordentlig landtbrukare, så är han en älskvärd och hederlig karl, som man gerna kan unna sin goda tur. Pastorn och kapten harskade sig på en gång, vexlade en blick och hostade. — Nå, återtog grefven som gerna lyftade på hemligheternas slöja — nå, det finnes väl ingen, som har något att anmärka mot Stegens karakter? — Åhnej, visst icke med visshet, ty hvad veta vi kortsynta menniskor; men påredogörelsens stora dag torde äfven han få stå vackert till boks. — Jaha, det lära vi väl alla komma att göra och pastorn med; men drag fram med det... Jag tål inga halfqvädna visor. — Ja, f—n besitta och regera, ska icke jag sjunga ur skägget, om prosten håller sig