sådan. Skälet är ipgenting annat än officiel humbug. Detär i motionen uppgifvet af friherre Liljencrantz och så väl af beredningsutskottet som nämnderna obestridt lemnadt, att: 4Erfarenheten har under de sednaste förflutba åren visat, att öfverståthållaren 2estadels varit frånvarande från nämndernas sammarträde, uti hvilka ordförandeskapet till större delen skötts af vice ordföranden. Fattigvårdsnämnden ger, hvad den beträffar, bekräftelse åt denna uppgift genom yttrandet: shvad fattigvårdsnämnden angår, har vice ordföranden städse ansett såsom både sin rättighet och sin pligt att oaflåtligen fullgöra de med ordförandeskapet förenade åligganden. Sålunda har ock vice ordföranden, då han fannit något särskildt sammanträde erfordras; låtit kalla nämnden; liksom denna nnderstundom åt vice ordföranden uppdregit att bestämma dagen för en af nämnden sjelf beslutad sammankomst. Härtill må läggas hvad vi under årens lopp ofta hört af i drätselnämndens förhandlingar deltagande personer, nemligen att öfverståthållaren till och med der — i den vigtigaste af stadsfullmäktiges nämnder — icke ofta förer ordet annat än vid tillfällen då det gäller att förskaffa en gratifikation eller annan förmån åt någon person, då ock nämndemännen stundom synts af öfverståthållarens höga ordförandeskap föranledas till att säga ja, der de kanhända eljest skulle haft mod att säga nej. Då således öfverståthållaren sällan förer ordet i nämnderna förfaller i det närmaste till intet förebärandet att hans ordförandeskap skulle bidraga att underhålla något väl behöfligt samband mellan dessa nämnder inbördes eller mellan dem och öfverståthållare-embetet. För öfrigt, om det vore nödigt och nyttigt att öfverståthållaren förer ordet hos Stockholms stadsfullmäktige och i deras utskott, skulle det väl vara bra olyckligt stäldt med styrelse och förvaltning i alla rikets län och städer, enär landshöfdingarne icke äro sjelfskrifne ordförande i landstingen eller hos städernas fullmäktige. Kan man der reda sig derförutan, så måtte ett sådant Åläggande och ållg gande för öfverståthållaren i Stockholm ock vara öfverflödigt. Sundhetsnämnden finner det icke vara kränkande för Stockholm att den ensamt fått sig obligatoriskt en ordförande ikommunalstyrelsen, enär beslutanderätt ej tillika blifvit denne tillerkänd. Detta påminner om Fäktaren i Ravenna, som, fastän till födseln friboren germanisk furste, icke förstår att blygas öfver sin ställning såsom romersk slaf. Vanan kom ock den amerikanske negern att icke känna sin träldom. Och det finnes i Sverge en vida mäktigare korporation än Stockholms stadsfullmäktige, nemligen Sverges riksförsamling, som icke tyckes känna sig kränkt af att ej sjelf ega utse kamrarnes ordförande. Stadsfullmäktiges nämnder hafva således båda låga och höga föredömen i hederskänsla. Men när de icke anse öfverståthållarens för dem obligatoriska ordförandeskap vara egnadt att menligt inverka på deras sjelfständighet, tro vi att de åtminstone icke kunna stödja sig på en lika åsigt hos riksdagen, hvilken utan tvifvel inger att en ordförande såväl i kam