att förlora denna vals, ty jag skulle hafva dansat med löjtnanten, men som du — som herr Wilner vet, har jag en faslig respekt för husarer, liksom min klädning för deras sporrar. Amelie försökte att skämta och se ogenerad ut, men den fordna förtroliga tonen ville ej åter komma till stånd mellan henne och Wilner. Han stod der också nu och teg så förargligt, och Amelie hade icke mod att lyfta sina ögon från golfret, så att hon kunde blifva klok på hvad det var, som tog hans uppmärksamhet i anspråk. — Vill Amelie dansa med mig? sade slutligen Wilner i en tonart, den Amelie icke hört förut och ej visste hur hon skulle tyda. — Nej, utropade hon och kastade sjelfsvåldigt tillbaka sitt vackra hufvud — jag vill icke dansa med den, som icke vill dansa med mig ... — Amelie, det är ej mer än halfva valsen qvar, skänk mig den! De valsade, och då musiken tystnade, förde Wilner sin dam direkt till herr-rummen, der lyckligtvis all uppmärksamhet var koncentrerad på hjerterdam, så att ingen märkte det hastiga höger om, gm Amelie gjorde på sjelfva tröskeln. n rusade med obetänkt fart in i ett kabinett längst bort i våningen. Martha såg det och följde henne. — Kära Amelie, hvad springer du för? WILHELM WILNER. Hf, 19.