— 148 — ännu ett par andra till. Gustaf hade en stund pratat med dem; men, trött såväl på det som att se på dansen, hade han dragit sig tillbaka i en fönsternisch och stod der med pannan mot rutan, betraktande marschallernas med blåsten kämpande lågor. Herrarne i soffan fortforo att prata, då och då smuttande på sina punschglas och voro nu midt uppe i politiken. Några af de yngre talade med entusiasm om Oscar den förste, den då nyss på tronen uppstigne regenten, och hoppades de lyckligaste resultater af hans visa åtgärder för landets väl. Till och med gamle grefven slöt sig till de unga och lofprisade Oscar. — Nej pass, inföll prosten, det håller jag ej med om. Oscar blir aldrig hvad Carl Johan var, för si — Carl Johan var den bäste regent Sverige någonsin haft och någonsin får, för si — för si det var hän, som gaf mig 5 —-aryds pastorat. — Skön logik! skrattade kaptenen. F—Nn ta mig, skulle icke jag sagt detsamma, om han gifvit mig ettregemente, öfverstes rang och en hel hop ordnar, det kunde så varit det; men nu föll aldrig en enda nådens solstråle på min utmagrade lekamen under hans tid, så jag tycker det var strunt te kung, och nu, för tunnor tusan, hafva vi väl afhandlat politiken i grund och botter och öfvergå till jordbruket, det begripel jag mig bättre på. Hvad säger grefven om