Dagens Nyheter – 25 november 1869, sida 1

129 — Taga vi icke björnhallon, Amelie tycker bäst om dem? Martha blandade nu som ofta bort hvarje fråga, som direkte ångick hennes person, och syntes alltid bäst belåten, då minsta uppmärksamheten egnades henne. Wilner kände sig så underlig till mods, då han denna afton lemnade Aspviken. Han var till och med i ett så retligt lynne, att han obarmhertigt svängde piskan öfver hästarne och sade åt drängen att han körde som om han haft lik att föra. Då han äntligen befann sig inom egna väggar, promenerade han oroligt fram och tillbaka och syntes föga hågad att söka hvilan. o— Så dumt, utbrast han slutligen för sig sjelf; så dumt, att den ungen skulle komma och afbryta mig just som jag var på väg att lägga mitt hjerta för Marthas fötter och bedja henne blifva min följeslagerska genom lifvet . . . Så dumt att låta afbryta sig! Jag kan blifva ursinnig på mig sjelf; jag kunde ju haft tillfälle att sedan fullända den påbörjade meningen. Hvarför gjorde jag det ej? Ja, hvarför? Jag torde hafva för alltid förspillt min lycka, ty jag känner Martha. Hon är ytterligt finkänslig och det är långt ifrån alltid hon är vid meddelsamt lynne: ett sådant tillfälle en gång försummadt, och hon sluter, lik sensitivan, sina blad, utan att man af helig vördnad vågar vidare nalkas henne. Det är en märkvärWILHELM WILNER. 7.