Dagens Nyheter – 24 november 1869, sida 1

var af sina egna intressen och sin egen rika fantasi. — Wilner, det förvånar mig mycket, att du tillkännager så litet saknad efter Amelie, sade Martha en dag, sedan hon länge med varmaste intresse åhört hans meddelanden rörande den tid, som förflutit sedan deras sista sammanträffande, hans examina, första tjenstgöring vid lasaretten i Stockholm och slutligen hans förnöjelse att, som hän tyckte nu, lyckligen hafva lupit i ham, sedan han blifvit bataljonsläkare. — Amelie — barnet! Du får förlåta, goda Martha, att jag icke saknat den yrhättan, då jag funnit dig; i alla fall vet jag ju, att hon är vid badorten för att roa sig, och det må hon gerna för mig. . — Jo, det der låter — du kallar Amelie barnet och yrhättan. Kom då ihåg, min herre, att det är mera än två år sedan ni sista gången såg henne; och tiden från feråton till sjutton år ett stort hopp för en ficka. Amelie är ej längre ett barn. — Bevars, jag skall gerna anse henne för en fulländad dam, om du så vill; men hvarför skall denna odrägliga Rosalie vara här? Hon förtager en god del af min trefnad, ty hennes närvaro hindrar mig att hafva de fullt ogenerade samspråk med dig och din mor, som jag alltid så högt värderat . . . WILHELM WILNER. 16.