Dagens Nyheter – 24 november 1869, sida 1

lugna prägel, omfamnade Amelie hjertligare än i första ögonblicket och öfverhopade henne med frågor, hvarför hon kommit hem så oväntadt. — Åh, vi tyckte det var tråkigt der borta vid badet, så tant Karin och jag kommo lätt öfverens om att förkorta vistelsen der, och nu äro vi här; men fortsättning en annan gång; der ser jag pappa komma i alln. Jag måste springa honom till mötes, och sedan går jag och helsar på dufvorna, ankorna och hönsen och Hoppas att de skola bättre välkomna mig än ni båda... Jo, det är just tacken för det man längtar hem, sade Amelie leende och hotade Martha med fingret, i det hon hastade ut mot sin far. Han tryckte sitt älsklingsbarn med förtjusning åter och åter i gina armar och kunde ej se sig mätt på hennes vackra och ungdomsfriska ansigte. Wilner hade äfven svårt att taga sina ögon från den behagliga flickan, men höll sig troget vid Marthas sida och gjorde sitt bästa för att vara älskvärd mot henne. Martha log, men det var ej någon själ i leendet och fru Maria sade slutligen: — Mår du illa, goda Martha? Du är så ovanligt blek. — Nej, mamma. Hvad slags sylt skall jag lägga upp till bakelsen för aftonen?