Dagens Nyheter – 24 november 1869, sida 1

ev — Åh, Martha! känner du mig icke bättre än så? — Nåväl, bäste Wilner! Den, som af naturen blifvit så styfmoderligt behandlad som jag, måste ju alltid känna sig ensam i medvetandet af omöjligheten att af någon vara afhållen. — Hvad menar du? Jag måtte ej rätt förstå dig? Martha smålog, men det var ett melankoliskt leende som krusade Henpes läppar, då hon tog Wilner vid handen och förde honom fram till en spegel. — Ser du! sade hon pekande på sin egen bild. — Tror du, att en varelse, så ful som bilden der, något ögonblick kan glömma sin fulhet och inbilla sig att menniskor kunna fördraga den och — och hålla af henne. — Martha, Martha! inföll Wilner ifrigt och med själen i blicken. — Aldrig har du varit ful i mina ögon! Aldrig har jag tänkt derpå, och jag icke allenast håller af dig med en brors tillgifvenhet, jag — jag... Han stannade midt i meningen, och den darrande och rodnande Martha fick förgäfves vänta på något vidare ord från Wilners läppar. Då hon åter höjde sin blick mot spegeln, förstod hon mer än väl orsaken, och en ohörd suck smög sig öfver hennes läppar Oe ilner: stod der som förstenad, ty just