— 113 — -— Stopp, min vän, utropade han utan betänkande; vill ni lofva mig att till nödvändiga utgifters bestridande icke vända er till någon annan än mig, lofvar jag å min sida att försträcka er tillräckligt. Jag vet precist hvad som kan vara skäligt, och ni skulle på detta sätt undvika att falla procentarehänder, och en gång med god praktik blir det er lätt att återbetala. ; — Och ni skulle hysa ett så oinskränkt förtroende till.en yngling? — Visst icke till hvarje yngling, men med er har jag lust att fresta på. Lurar ni mig, dess värre för er — ni störtar er sjelf, icke mig. Hvad säger du om ett sådant tillbud? Jag kunde ej annat än prisa min lycka att afva sammanträffat med ensådan man, Och en misstanke vaknade att ingen annan än denne Bernard, som tycks hafva fattat en oförklarlig välvilja för mig, var den anonyme vän som förut bisprungit mig och som lånat ett barns hand för att bemantla sina välgerningar. Jag sade honom denna min tanke. A — Åh tusan f—n, pu har jag det, utbrast han efter en stunds fundering. Nej, min unge vän, misstänk aldrig mig att svepa in mig i anonymitetens slöja, den skulla aldrig blifva tät nog att skyla min skrofliga personlighet; men om jag skulle något så när begripa saken, så sqvallrar jag icke för WILHELM WILNER. 15.