— LU — Maria mottog honom med öppna armar och lyckönskade sig att icke längre behöfva räkna år mellan håahbs besök. Wilner tryckte tacksamt Marias hand och frågade derpå med ord och: blickar den rodnande Martha, om hon: instämde i detta sin mors yttrande och, ej fruktade att han skulle blifva en alltför trägen gäst på Aspviken? äl — Vänner kan man aldrig se för ofta, sade Martha blygt, och Wilner fann svaret temligen kallt och undvikande; men förstod nog konsten att bringa den gamla förtroliga, syskonlika tonen till stånd och blef snart som barn i huset. Han stod på bästa fot med alla, men trifdes företrädesvis med Martha och öfverlemnade sig med ungdomlig entusiasm så åt det tjusande i hennes. musik, som åt, nöjet att till den förståndiga, allt uppfattande, känsliga flickan meddela sina tankar, och såväl det förflutnas som det närvarandes intryck. Under ingen period aflifvet har menniskan så stort behof af en förtrogen vän, som i ungdomen. Wilner hade i egentlig mening aldrig egt någon och han fann nu en, som icke allenast förstod honom, utan med en intagande finkänsla och grannlagenhet lyssnade till och framlockade hans förtroende. Att den blyga flickan icke sjelf var lika meddelsam, det märkte knappast Wilner, upptagen som han