Dagens Nyheter – 22 november 1869, sida 1

som lemnade ingenting öfrigt att önska, Om det än fattades henne mycketi färdighet. — Jag kan icke utföra detta som det borde utföras, sade hon sjelf och började en enklare komposition; men snart försvunno noterna för hennes ögon, och fingrarne återgåfvo det som hennes egen fantasi skapade. Enkla, ljufva melodier omvexlade med stormande och vilda. Det var bäckens sakta -sorl, vestanvindens ljufva hviskning, som stundom afbröts af stormens dofva tjut och åskans aflägsna buller. Martha glömde tid och rum och öfverlemnade sig ohejdadt åt tonernas tjusning, ända till dess modren böjde sig öfver henne och sakta hviskade: — Du måste sluta. Våra gäster vilja begifva sig hem. Martha lät den sista melodien upplösa sig i några döende ackorder och lemnade pianot, litet förlägen öfver sin ofrivilliga glömska. — Tack, min ficka, sade doktor Bernard och klappade henne på hufvudet; det der kallar jag musik, det än annat än det vanliga infingrade klinket. Den sorten får du bestå mig mer af en annan gång. Nu god natt, mitt herrskap! Pysarne ligga framstupa i hvar sitt hörn. Min kära Karin, kan du praktisera dem i vagner utan att vi få kattmusik, så vore det förträffligt... — Skall försöka, sade Karin leende och WILHELM WILNER, 18.