Dagens Nyheter – 22 november 1869, sida 1

semble. Hon tycks vara af ett tyst och slutet lynne och håller sig företrädesvis bakom sina syskon, liksom hon oupphörligt kände hur väl hon behöfver stå i skuggan. Jag kunde ej undertrycka en känsla af medlidande, då jag såg henne vid sin tjusande systers sida. Denna syster är ett barn med ett englahufvud, sådant man stundom ser det i drömmen; hvad kan jag väl säga dig mera om ett tio års barn än att hon är sjelfsvåldig och bortskämd, men graciös som en lekfull kattunge. Gustaf, ende sonen, är till anletsdragen lik fadren, men till lynne och karakter en lycklig motsats. Pojken är en tretton-åring, visar alla anlag att blifva en läsvurm och drömmer redan om magisterkransen som höjden af mensklig sällhet. Här voro för resten många främmande öfver julaftonen; några slägtingar äro ännu här. Ett par tanter, ett par gamla onklar, sådana man ser öfverallt, oskadliga och förträffliga som fyllmadspjeser. Jag såg hos dem ingenting anmärkningsvärdt; nog möjligt att det var brist på uppfattning hos mig, sSysselsatt som jag var med att mottaga nya intryck af hufvudpersonerna och qväfva de gamla minnen, som ständigt upprefvos af de många välkända föremål, hvilka öfverallt mötte mitt öga i detta nyordnade hem. — Vid Gud! Jag afundas icke dessa min välgörares arftagare de möbler, böcker och taflor, med ett ord, de döda ting som for