Dagens Nyheter – 20 november 1869, sida 2

rat — Icke det minsta; men hela verlden tager för gifvet, att han är son af den bortgångne häradshöfdingen. — Tror du det . . . Men modren? — Jag vet ingenting och tycker det kan vara fullkomligt likgiltigt . .. Pojken är emellertid en syunerligen älskvärd och duktig pojke. Jag önskade han vore min egen. Han funderar på att slå sig på juridiken, men jag har lust att råda honom slå sig på medicinen; det är ändå ett friskare lif, att rätt och slätt befordra folk till döden, än att sitta vid dombordet och efter sjulång Tr Fvlång ransakning döma dem af med ifvet-.s. — Di pråtar så man skulle tro dig vara en riktig döddoktor . .. — Tusan heller, då hade jag bättre inkomster . .. Karin 10g, nickade vänligt åt sin bror, språkade en sStund med Wilner om hans barndomsminnen; men öfvergaf snart detta ämne, då hon derigenom icke fick någon ledning för sina gissningar. Hon vände sig derpå till den lekfulla ungdomen och lärde den några nya jullekar och tiden ilade omärkligt: sin kos. Supn serverades. Julklappar vankades till höger och venster, till och med doktor Bernard blef ej lottlös. Han vände en stor tålamodspåse på alla sidor och beundrade det smakfulla broderiet, men vågade för ingen del öppna den