Dagens Nyheter – 20 november 1869, sida 1

at mellan majoren och ynglingen att blifva just så alldaglig och kall, som de troligen båda helst önskade. Man pratade nu om ditt och datt. Middagsklockan ljöd och man begaf sig imunter sinnesstämning ut i köket, att der enligt häfdvunnen Smålands-sed doppa i grytan på julaftonen och intaga sin middag vid det derstädes med all ståt. dukade bordet, under det köksan gräddade vofflorna, som utgjorde sista rätten och alltid smaka bäst ju varmare de äro. L . : Barnen voro hänryckta öfver den frihet som lemnades dem, öfver julaftonens stundande fröjd och öfver nöjet att äta iköket och spegla sig i dess blankskurade kastruller. Den yra Amelie, bortskämd genom privilegiet att vara den yngsta och allas förklarade favorit, lade sällan band på sin glädje och sin lilla rörliga tunga, och denna dag kom sådant mindre ifråga än någonsin, hvadan hon förledde de äldre att dela hennes munterhet, Gustaf hade lagt bort sin vanliga trygga min och skrattade så godt som: någon åt Amelies infall, och den fula Martha syntes mindre ful, emedan hon var nöjdare och gladare än vanligt, och detta förskönar äfven de minst lyckligt lottade. — Mamma lilla, hviskade Gustaf, då ett tillfälle yppade sig att säga ett ord ohörd af de öfriga, mamma lilla, det der är väl WILHELM WILNER. 18.