Dagens Nyheter – 19 november 1869, sida 2

ken i åskådandet af denna tafla. Det var ej första gången han såg henne, han hade tvärtom betraktat henne från sin späda barndom och han hade icke allenast uppfattat dess bilder med ögat, tanken stod med lefvande drag återgifven i hans eget spegelklara sinne: — OO, min välgörare, talade det åter inom honom, hvi lemnade du mig så snart? Må, o, må äfven ditt öga jemte Odens alltid vaka öfver mig! Lätta steg på den mjuka mattan väckte ynglingens uppmärksamhet, och han vände sig från taflan. En fuktig glans skimrade ännu i hans öga, och det är möjligt att det var denna som gjorde honom ännu mera intagande i den inträdande Marias tycke. Det glänste till något äfven i hennes ögon och hon räckte Wilner handen med en blick så full, så varm, så uppriktig, att han ovilkorligt vördnadsfullt förde denna hand till sina läppar. — Icke sannt, sade Maria; ni vill anse mig som er moderliga vän? Jag känner att jag kommer att hålla mycket af er och skulle vara lycklig, om detta hem kunde erbjuda er någon ringa ersättning för det ni förlorat. Jag hade aldrig den lyckan att känna häradshöfding Stegen personligen, men har allt skäl att vörda hans minne — vi hafva således deruti en beröringspunkt,