Dagens Nyheter – 19 november 1869, sida 1

som jag hoppas skall komma oss att förstå hvarandra. — Min fru, ni är alltför god, stammade Wilner. — Ack, ni får för ingen del betrakta mitt uppförande som godhet, utan belt enkelt som gifvet, som naturligt. Det var min egen känsla jag tillfredsställde, då j2g bad er komma hit och jag tackar er uppriktigt för att ni beviljade min bön. Ett friskt och hjertligt barnaskratt ljöd i denna stund utanför dörren, och dess öppnande befriade Wilner från ett svår, som skulle varit honom svårt att afgifra, utan att låta sig öfverväldigas af de mångblandade känslor som bestormade honom. — Be här, dessa äro mina barn, presenterade Maria: Martha, Amelie och Gustaf, min ende son. Denne unge herre är Wilhelm Wilner, och jag önskar attniömsesidigt måtte betrakta hvarandra som syskon. Wilner bugade sig. Marttia neg. Lilla Amelie gjorde en grimas och Gustaf lade fundersamt fingret på munnen, tog derpå ett par gravitetiska steg mot Wilner, räckte honom handen med en viss högtidlighet och sade: — Välkommen hit! alldeles som om han varit värd på stället. Den rätte värdens jemte några flere främmandes inträde tog de närvarandes uppmärksamhet i anspråk och kom helsningen