i det fordna förderfliga slöseriet. Då hon, fördjupad i en slik reflexion, fortfarande iakttog tystnad sade mannen slutligen, litet otålig: il — Nå, Maria! jag förmodar du finner dig nöjd med mina framkastade planer? — Ja, det förstås; men jag tycker blott att vi ännu hafva god tid att tänka på alla dessa förändringar. Du är ju ej ännu i full besittning af avfvet efter din bror, och innan allting blir realiseradt vet man ej så noga hvad man eger, och erfarenheten bör hafva lärt oss att det är klokast rätta planerna efter den säkra inkomsten. Som sagdt är, vi ha god tid tala derom — men, käre Rudolf, jag är bra nyfiken att få veta huru mycket din bror hade testamenterat till sin fosterson? — Det fanns ej något testamente, har jag ju sagt, återtog Rudolf litet otålig och lät sin blick irra omkring, men vaktade sig noga att låta den möta sin hustrus. — Ja väl, det tror jag du sagt; men den bortgångne måtte väl försäkrat ynglingens framtid och måhända under sin lifstid skänkt honom ... — Nej, ingenting. — Nå, då anslog väl du .. Maria afbröt sig tvekande. — Åhja bevars, den saken är rangerad. Gunstig herrn syntes vara morsk och ville ingenting taga emot — vanligt ungdoms