hundradet; om icke de der satans fem pysarne hängde öfver mig, skulle det vara en glädje att åtaga sig den der. — Wilhelm styrde emellertid sina tunga steg till biblioteket. En djup suck banade sig väg öfver hans läppar vid åsynen af det välbekanta och kära rummet, och med darrande hand flyttade han om några böcker som ej stodo i den gamla ordningen. Han utvalde två och gick med dem under armen till lygelbyggnaden, der notarien Lundqvist ej ännu öfvergifvit sitt fordna arbetsrum. — Nåväl, Wilhelm? sade denne och gick ifrigt sin vän till mötes. — Hvad menar du? frågade Wilhelm tankspridd och sjönk ned på närmaste stol. — Hvad jag menar, min stackars vän? Jo, hur du blef mottagen? Hvad du tyckte om major Stegen och hur mycket han beräknat som ditt arf? — Mitt arf! sade Wilhelm och ett bittert leende krusade hans läppar. Mitt arf är den värnlöses vanliga: intet hem, intet bröd, inger vän! I stället att svara slöt notarien Wilhelm i sina armar, och den sanna vänskapens deltagande strålade ur hans ögon. — Omöjligt, Wilhelm, sade han slutligen, du har missförstått majoren. Han kan icke WILHELM WILNER, 10.