blifva den hvita hästen, som genom den skada han lidit vid olyckshändelsen nu är af föga värde för andra, men för mig af det högsta, emedan han var sin husbonde särdeles kär. — Det skulle vara mig välkommet om ni uttalade någon mer önskan. Kan icke biblioteket möjligen erbjuda något? Var god, välj fritt. Jag hoppas äfven att niickenekar mig bekosta fullföljandet af edra studier, dem jag hört att ni hittills med så mycken framgång idkat. Wilhelm stod oviss. Han hade icke väntat detta, och en strid uppstod mellan begäret att fullfölja dessa studier och motviljan att taga mot understöd af en främmande, som alltid skulle anse detta som ett nödtvunget barmhertighetsverk. Stoltheten segrade. . — Edert erbjudande, herr major, är förmodligen ädelmodigt, men jag kan icke begagna mig deraf. Jag är ännu icke student och det fordras måhända: två, tre år innan jag kan taga hofrättsexamen; dessutom passar icke denna bana för den helt och hållet obemedlade. Jag gör sannolikt klokast i att söka plats som skrifvare, att gå till sjös eller något annat — jag får besinna mig derpå. — Är detta ert sista ord? — Mitt sista . . . Farväl!