Dagens Nyheter – 13 november 1869, sida 1

oo VV och lade handen på den upprörde mannens arm — var nu stilla och resonlig. Sitt ner och låt oss öfverlägga. Hur vill ni att andra skola tala klokt, då mi sjelf bär er så oklokt åt? — Såå, säger hon det! sade doktorn, spak som ett lam, och sjönk helt medgörlig ned i den fåtölj, Maria sköt fram åt honom. — Nå, bäste doktor! Hvem är det som alltid prisar den förtjensten, att finna sig i ödets skickelser? — Ja, men det är ej ödet som har skulden, fastän det alltid är så vigt att skylla på det. — Nå, lifvets vexlingar, om ni tycker bättre om det uttrycket — — Alldeles icke — följderna af menniskornas obetänksamhet — är något så när sanningen. — Nåväl, eftersom nu dessa följder ofta nog drabba den oskyldige, så är det stort, om han finner sig i hvad han ej kunnat förekomma — och om någon, så är ni i stånd härtill, vore det också fråga om de största uppoffringar. — Mjuka tjenare, så grannt. Hvad fordrar ni då? — Först att ni lugnt berättar oss hvad den der rådmannen vill. — Rådman Grå? — Jo, han vill kort och fit kasta hel bördan, det vill säga barnskarån, på mig.