Sitter du stilla något ögonblick, löper synålen mellan dina fingrar, som om den ginge i maskin. Maria, säg mig uppriktigt, plåga dig icke alla dessa bestyr, detta rastlösa arbete, detta sträfvande, detta lif, så olikt det vi förr hade? Käraste Rudolf, kom då en gång ifrån dessa tankar. Detta arbete, detta sträfvande behaga mig. Det håller lynnet friskt, och man glömmer att känna efter om man får en blemma på näsan eller i pannan, hvilket allt är så högvigtigt, då man ingenting har att göra — nej, lefve arbetet, mina kor, höns och grisar! Jag håller af dem näst dig och barnen, och kanske framför alla i min ynnest står . . — Hvem? frågade Rudolf med en forskande blick. — Rolf. — Hunden! Du skämtar nu som alltid för att muntra mig. — Alldeles icke, och ej heller har jag tid att prata längre — farväl till i middag. — Stina väntar mig. — Ja, kors för tusan, nu ringer arbetsklockan, och jag skall väl visa rättarn att jag icke är sämre än en torpare, utan kan hålla ut hela dagen, Farväll — Farväl! — Marial — Vill du något? frågade denna och vände om i dörren,