ej stort; men, bevars, är det nödvändigt att förstå allt det der, så kan man väl leta sig till. det — ja, jag får väl fundera på de der såkerna vid lediga stunder — nu skall jag sofva, så att jag icke är rödögdi morgon och får stå examen derför, ty jag har ingen lust att bekänna det jag varit så enfaldig och gråtit derför att jag är ful och fattig — jag rår ju icke för någotdera, och då är det dumt att sörja deröfver. Efter att hafva kommit till denna visa slutsats, klädde Martha af sig och gick till sängs, men just som hon skulle släcka ljuset, hejdades hon af en ny tanke, hvarför hon åter steg upp och varsamt gick intill Amelies säng, betraktade en stund sin sofvande syster och sade för sig sjelf: — Gud, hvad hon är vacker! — Derpå föll hon på knä vid sängen och sträckte sina hopknäppta händer mot höjden, under det hon med värmabad: — Gode, barmhertige Gud! Gör henne aldrig ful! Låt henne aldrig känna hur bittert det är att blifva afskydd af menniskor! Låt henne lefva skön och älskad af alla! Dock ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden. Amen! — Om Martha efter denna bön njöt ett rent sinnes lugn och sömnens ljufva glömska, så må detta ju vara henne hjertligt förunnadt.